Bedrövligt Färgelanda!

Christer Olsson skriver på DN Debatt om att mobbade elever inte får stöd:

Jag hävdar med emfas, att det är aldrig den mobbades fel, att mobbning sker, och att vuxenvärlden måste lyssna till och tro på när kränkta barn och ungdomar berättar om sin situation.

I Färgelanda handlar det “inte ens” om att inte lyssna på den mobbade, där är fortsatt mobbing från just vuxenvärlden en realitet. Hembygdsrörelsen (rekommenderar verkligen deras viktiga inlägg) i Färgelanda beskriver hur kommunen fortsätter kränkningarna mot en pojke som genomlidit svår mobbing och som Skolverket gav rätt. Då medgav kommunen fel, men vägrade betala. Och betalade en advokat för att slippa betala för det fel man erkände.  Nu anser man inte längre att man gjort fel.  Hänger ni med? Kommunen gör allt, precis allt fel, så enkelt är det.

Som politiskt aktiv undrar jag bara, VAR  är politikerna? Hukar de tyst och fegt medgivande i buskarna eller vad är det frågan om?? Någon som vet, kommentera/maila gärna. Och Hembygdsrörelsen – fortsätt med era granskningar, de gör skillnad. En viktig skillnad.

Radio Väst rapporterade
Läs även andra bloggares åsikter om ,

– Marita –

No Comments

vmm

Jag har jobbat några år i skolan.

Mobbing är otroligt komplicerat. Faaaaan, jag önskar det vore svartvitt och man liksom kunde säga att det vore gott mot ont och då blir det ju hur lätt som helst att agera.

Mobbing är sällan det jag kallar för mobbing. Mobbing är långvarig och systematiskt trakasserande av någon som den som är utsatt för aldrig själv kan ta sig ur.

Många ungar ropar “han mobbade mig!” när någon annan petat på en med en penna eller ritat ett kritstreck på ens teckning. Man ska inte blanda ihop vanliga dumheter med dom systematiska dumheterna som drabbar den som är mobbad.

Sedan blir det så himla lätt att snacka om sånt här teoretiskt. “Sluta mobba!”, “Lärare borde stoppa mobbningen!”. Jävla tönteriskrivningar för jag lovar att det finns inte en enda lärare i det här landet som förespråkar eller tillåter mobbing. Inte en enda.

Men ok, om jag ska ta ett konkret fall så för några år sedan så jobbade jag i en mellanstadieklass där en kille brukade komma in på morgonen något försenat och gå tvärs igenom klassrummet och vispa ner med armen allt som dom andra ungarna hade på bänken. Han brukade hinna 8-10 stycken innan någon av oss vuxna kunde få fatt i honom. Tjejerna sprang förskrämt iväg i något hörn för dom var rädda för honom och killarna stod och moppsade upp sig och blev allt mer aggresiva mot den här killen och varje morgon slutade det med att man var tvungen att stå och fysiskt skydda den här killen.

Rektor “var informerad”. Soc “var informerade”. Barn och ungdomspsyk “var informerade”. När inget hände så lämnade jag. Jag lämnade ungarna i sticket för jag tänker inte lämna mig själv i sticket. Jag klarar inte det där. Usch, jag gråter än idag för allt som hänt och som jag sett, märker jag.

Men hur tar man tag i en sådan här situation där mobbningsoffret faktiskt orsakat problemet? Personen blir mobbad men skulle inte bli mobbad om den inte började varje skoldag med att gå runt och rafsa ner alla ungars böcker och pennor och grejor.

Ja, jag har inga enkla svar på det här. Mobbing ska inte tillåtas men verkligheten är inte svart och vit.

Kan vi enas om att verkligeheten inte är svart eller vit oavsett vad både dina och mina jättegoda och fina intentioner säger?

Reply
vmm

Om jag får fortsätta mitt konkreta exempel som jag skrev om igår:

Jag förstår ungarna som blev rädda och ledsna och dom som blev arga och mer eller mindre ville lyncha den här killen som jag pratade om i mitt förra inlägg. Mobbingscernarier där den mobbade är en liten tjej eller kille som aldrig gör en fluga förnär och mobbarna är stora och “tuffa” där tror jag inte en enda vuxen i skolvärlden tvekar att gå in och agera auktoritärt och härja och domdera och medelst vuxenmakt nöta ner mobbningen.

Finns det ett tydligt offer och en tydlig förövare så är det “enkelt” att lösa. Det är när gränserna mellan offer och förövare suddas ut som det blir svårt. Som med killen i mitt exempel. Alla andra ungar tyckte illa om honom och det var förståeligt eftersom han betedde sig illa mot alla andra ungar och när han då råkade ut för mobbinggrejor ska man då skälla på dom andra ungarna som med rätta är förbannade eller på killen som mobbar (och som vi vuxna visste hade massiva sociala och också psykiska problem)?

Ett jävla dilemma. Vi vuxna kunde inte lösa hans sociala eller psykiska problem och vi kunde inte förklara för dom andra 10-11-åringarna i klassen att “jo, men låt han vara dum och bry er inte”. Dom har rätt att reagera negativt och det är ju inte acceptabelt att ha en skolmiljö där ungarna kan bli utsatta för vilka tokigheter som helst. Så står man där som vuxen och inser att det här kan jag inte lösa och det enda jag kan göra är att vara någon slags jävla livvakt som ser till att ungen inte slår ihjäl någon eller att dom andra inte slår ihjäl honom.

När situationen gått överstyr så pratar man med rektorn och soc kopplas in och polisen och barn- och ungdomspsyk och man berättar om och om för varenda jävla myndighet som finns att situationen är ohållbar och man möter bara människor som sitter och nickar och nickar och säger att dom förstår och att nu är dom informerade och medvetna om problemet. Men nästa dag, nästa vecka och nästa månad går jag till jobbet och får vara nöjd med att åka hem på bussen om han inte slagit ihjäl någon och ingen slagit ihjäl honom.

När jag upptäckte hur jävla maktlös och hjälplös man är i en sådan här situation så var det nog droppen som gjorde att jag nog ska ta en paus från det här med att jobba med barn.

Som ett PS till det här så kan jag säga att jag mötte den här killen jag pratar om på stan för några månader sedan och han “flög på mig” och kramade mig och berättade för sin kompis att jag var den bästa läraren han nånsin haft och bla bla bla. Skitsnack. Självklart tog jag emot kramen men jag vet att han har många dumheter på sitt samvete. Den killen har inte haft det lätt i skolan eller i livet men faan han har inte gjort livet lätt för andra heller.

När han babblade för sin kompis om att jag var en så himla bra lärare så kunde jag inte låta bli att tänka “jadu, om du bara visste hur många gånger jag förhindrat att du åkt på stryk av dom i din klass…”.

Puh! Skönt att få säga allt det där! Är det en biktblogg det här?? 😉

Reply
norah4you

vmm,
Du kan väldigt lite om mobbning trots att Du tror Dig kunna. Du säger att pojken betedde sig illa. Ställ Dig i stället frågan VARFÖR han betedde sig illa.
HAN BLEV MOBBAD LÅNGT INNAN HAN BETEDDE SIG ILLA!

Det är exakt så som Du resonerar som många kommunala politiker och lärare försöker rationalisera bort att en elev verkligen är mobbad. Självfallet har en elev som blir mobbad ALL RÄTT att försvara sig utan att bli beskylld för att vara förövare!

Du jag är också lärare. Har hört alldeles för många lärare som resonerar som Dig och som därigenom själva bidrar till ökad mobbning! SKRÄMMANDE

Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *