Vi är aldrig Du och jag

 I Moderaternas rike har statens uppdrag förändrats radikalt. Staten delar numera ut vip-kort till de som redan har. Har förmögenheter, har trygga och välbetalda anställningar. Har sitt på det torra helt enkelt.  Ju bättre ekonomi, desto högre bonus i form av jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster etc etc. Moderaternas realpolitik gynnar rika män. Det vet vi.  

Samtidigt kämpar Moderaterna med att tvätta bort kritstrecksränderna.  Man gnuggar ihärdigt och lanserar sig som arbetar- och kvinnovänliga. Praktisk politik en sak – funkar inte.  Men sin image, den tror man sig förändra om man upprepar mantrat om välfärdens kärna, undersköterskor och allt annat som väljare vill höra, tillräckligt många gånger.  Som tur är finns dock m-ledamöter som visar att ränderna aldrig går ur kostymen.  Som ger oss besked hur det moderata tillståndet är. Egentligen. Som Gunnar Axén och hans lycka över den misslyckade sjukförsäkringen. Och hans kollega Helena Rivière.  

När Expressen frågar riksdagsledmöterna vad de gjort för David Isaak, vill inte Helena svara. När hon får veta att hennes icke-svar ska publiceras reagerar hon:  

 – Alltså, fy fan. Jag hatar, jag hatar det här… ert sätt att tvinga. Okej då, skriv. Skriv att jag har skrivit på då så är jag lika duktig som man ska vara.   

   

Nu är det ju inte bara mediers publicering av riksdagledamöternas arbete (läs nonchalans) som Helena Rivière hatar. Hon avskyr också socialbidrag i allmänhet och socialbidragstagarna i synnerhet. Åtminstone en uppfattning man får när man läser hennes Timbroverk  “Bidragskulturen – filosofin bakom socialbidraget”.  Rekommenderar innerligt att läsa Anders Utbult på Alliansfritt Sverige som diskuterar texten.  Anders ger den distans till källan som tyvärr är nödvändig.  Helenas bok genomsyras nämligen av ett människoförakt som saknar motstycke.  Till det vänligare slaget hör följande:    

Det konstiga med de ensamma mammorna är att de är en extremt omhuldad grupp och ändå toppar de eländeskonkurrensen i pressen om vem som har det svårast. (s 56)  

 I en moderats värld är alltså ensamma mammor en omhuldad grupp.  Icke att förglömma i lismandet för kvinnorösterna i valet 2010. Har man själv en inkomst på  706 900 kr  (år 2008) har man tydligen råd att stänga dörren till verkligheten. Till utsattheten. Då har man också råd att tillsammans med Gunnar Axén, attackera en enskild utförsäkrad trebarnsmamma  AB . Helena visar i boken en främlingsfientlighet som torde få SD att se sig besegrade.  Ovälkomna främlingar är förresten alla som uppbär socialbidrag. Det är vi och de andra. 
  
Men vi, det är aldrig Du och jag. I Moderaternas rike.
  
– Marita – 

2 Comments

Callisto

Politiker som Helena och Gunnar är anledningen till att mitt lila (rosa plus ljusblått) hjärta inte har någon hamn på den blå flanken. (Att de dras med Hägglund hjälper inte heller till…) Så långt tanken räcker i fråga om att de som kan jobba ska (få) jobba är jag med. Helhjärtat. Ingen som kan försörja sig ska vare sig få eller bli påtvingad ett liv där inkomsten är från välfärdsapparaten. Det handlar om sunt förnuft att den som kan bör beredas möjlighet att gå/återgå till arbetsliv.

MEN!!! (stort fett MEN i kubik!)… Den människosyn som genomsyrar den praktiska politiken från högeralliansen kan inte jag skriva under på. Det är närmast en utrensning av de som inte kan försvara sig och strida för sin sak. Man har ju givetvis sett till att FK t ex beslutar om ärenden utan att träffa individerna. Det görs genom att en “superläkare” kollar på ett par papper, och så är det klart. Frisk som en nötkärna! Alla som hävdar att de inte är friska misstänkliggörs och kan uppenbarligen av politiker bli utpekade i kvällsmedia som simulanter och gnällkärringar.

Jag blir så ledsen när jag läser vad vissa människor som aldrig behövt vänta ett par dagar med att köpa mjölk (för att man inte har råd helt enkelt) anser sig kunna säga om de som har det sämre ställt. Visst, jag är stor förespråkare av fria val och att vi alla har ett ansvar för våra liv. Men detta måste sättas i relation till vår individuella kapacitet. Just den blir inte bättre eller sämre för att politikerna behöver snygga siffror. Och det är de som inte blir bra i ett nafs som offras på statistikens altare av vår regering. Den som har mage att yttra sig emot blir nerskjuten i media av barracudor som Axén.

Borde inte våra kära politiker lägga lite tid på att se över rehab-apparaten som de helt glömde bort i karusellen? Dvs de funktioner som skulle göra arbetsfört folk av de sjukskrivna, men som rationaliserades bort i en pappersvändning. Köerna till sjukgymnastik, och inte minst psykologer, via offentlig vårdapparat är långa idag. Arbetsterapeuter är som Jesus, något de flesta hört talas om men få har fått se… Samordnade rehabinsatser finns knappt ens på pappret, och sedan något år är inte ens arbetsgivaren längre skyldig att tillhandahålla rehab, så nu gör i praktiken ingen det om det rör sig om arbetsskador. Man har verkligen lyckats. Grattis, Alliansen. Vad är nästa steg? Ättestupan? Eller blir allmän avskjutning billigare? Jag tackar för mig.

Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.