Å, alla dessa gruppfoton av pingviner i mörk kostym, vit skjorta och rätt slips. Man kan tydligt urskilja kungspingvinen på grund av hans centrala placering i flocken. Det är finansfolket.
96 % av vår ekonomi snurrar runt i finanskretsarna. 4 % är det som vi vanliga människor ska dra runt samhället på. Nu är det tänkt att vi med hjälp av våra 4 % ska fylla ut hålen åt 96-procentarna, som inte riktigt kan bibehålla sin invanda ekonomiska nivå längre. Vi ska göra det genom att sänka våra löner och pensioner. Någon överslagsberäkning tycks ha visat att detta skulle ha en oväntat god effekt, eftersom 96-procenarna såg en chans att inte bara säkra, utan till och med höja sina ekonomiska nivåer rejält.
96-procentarnas ögonbryn åkte totalöverraskat i höjden, när det började mullra i folkdjupet. De var alla övertygade om att svenska folket ”förstod”, att alla deras miljoner i löner, arvoden och bonusar var rättmätiga, för att inte säga naturliga. Att folket nu visade sig inte alls förstå- det måste bero på att man inte förklarat tillräckligt pedagogiskt, så att alla begrep.
Finanseliten har med tiden blivit fartblind. Det rör sig om en begränsad klick personer som sitter i alla bolagsstyrelser. Inom gruppen råder ett ytterst strikt kodsystem: uppförandekod, yttrandekod, tankekod, åsiktskod, klädkod, kod för fritidslivet. De strävar efter att kunna känna sig trygga med varandra, att vara helt förutsägbara för varandra. De vet att alla i elitklicken kan kodsystemet utan och innan, och att de följer alla koder med hundraprocentig lojalitet. Nya medlemmar släpps in först efter att man noggrant kontrollerat att vederbörande är stöpt i rätt form, och att koderna troget efterlevs. En pusselbit som smidigt faller på plats- något annat är otänkbart.
De håller varandra om ryggen när det blåser någonstans, de yttrar sig lojalt om varandra, och de hjälper varandra till högre löner, arvoden och bonusar. Ordet ”korruption” har nämnts i sammanhanget, och det finns nog inget ord som bättre beskriver vad det egentligen handlar om. Men vi vanliga lyckades tydligen inte förklara detta för elitklicken tillräckligt pedagogiskt, så att de begrep. Vårt hotfulla muller uppfattades dock.
Det är inte utan att man förstår hur ryggraden krullar sig på 96-procentarna, när de får påstötningar om att ta in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. När de kommer med argumentet om att det inte finns tillräckligt många kvalificerade kvinnor, så menar de egentligen att det inte finns tillräckligt många kvinnor som är fostrade i finanselitens kodsystem. Nej, det finns inte många kvinnor av Annika Falkengrens kaliber. Som väl är.
Men nog är det rätt tragiskt. Dessa elitistiska personer lever helt isolerade i en bubbla, där de alla känner varandra och vet exakt hur allt ”ska vara”. Ett mentalt fängelse, men ett lönsamt sådant. De vet mycket litet- om ens något- om hur livet är för oss som alstrar deras pengar. Deras ögonbryn skulle åka lika totalöverraskat i höjden om de fick veta hur den stora gruppen ensamstående föräldrar med bottenlön, arbetslösa, ”fattigpensionärer” och andra ekonomiskt misshandlade människor lever idag, och hur det ständigt “är alldeles för mycket månad kvar i slutet på lönen”, som Tage Danielsson så träffande uttryckte det.
Därför är det absolut nödvändigt att få in kvinnor utifrån, som inte har en aaaning om tanke- och åsiktskoderna, och som därför inte agerar som förväntat, utan i stället adekvat vid varje givet tillfälle. Finanskrisen kommer att vara som en susning i jämförelse med den personliga kris elitklicken tvingas genomgå, när de interna koderna inte längre gäller, och trygghetsfilten rycks av dem. Men vi måste slå upp fönstren och vädra ut
Till dessa mentalt och socialt super-stylade finansrobotar har jag en vårhälsning i form av en gammal schlagertext från 1960-talet:
Gå och göm dig, Åke Tråk!
Ta ditt sura gäng och åk
Håll dig undan,
ända tills du lärt dig se
hur skönt allt é och le du mé!
“Motljus”
Lämna ett svar