Ett nej är ett nej. Aktuell som en av frågorna i Du väljer – vi driver. Men tyvärr också en ständigt aktuell fråga för den som utsätts. Igår, idag och imorgon.
Gudrun Schyman:
Onsdagens Uppdrag granskning berättar om en våldtäkt mot en 14-årig flicka, som efter att hon anmält övergreppet blev utsatt för en sanslös smutskastningskampanj. Fallet visar hur samhällets signaler bidrar skam- och skuldbelägga de kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, vilket vi måste börja ifrågasätta – liksom det faktum att så få kvinnor faktiskt anmäler. SvT Debatt
“Samhällets signaler”. Är inne på Aftonbladet och kan välja vem som drivit på mobben. Genom ett klick framträder syndabocken. Kyrkan? De vuxna? Skolan? Men inget alternativ att det är vi, vi alla tillsammans som bestämmer vad tjejer och killar kan, får och bör göra. Hör då och då både mammor och pappor hota sina döttrar med vad som kan hända om klädseln är fel (för lite, för utmanande), om det dricks för mycket alkohol. Och att det räcker att hon är på fel plats vid fel tillfälle. Kort sagt: blir Du våldtagen, skyll Dig själv. 100 % fokus på den som kan utsättas. Men vem berättar för den som kan utsätta att ett “nej är ett nej”?
Samhället ger fel signaler, som när polisen struntar i att utreda hot och trakasserier på den häcklande Facebookgruppen. Signaler som visar att det hela är ointressant och att mobben mot flickan inte måste stoppas. Vi måste tillsammans ge signaler som säger att det aldrig är OK. Ett nej är ett nej.
– Marita –
Så här skrev jag i en kommentar på en annan sajt i går:
“Tja, malte l, det är absolut värt att fundera varför det blir så. Det är ju inte direkt ett unikt mönster – förövaren går fri, flickan ses som “smutsig” och hennes sexualitet ifrågasatts. Om det inte varit för de väldigt tydliga i fallet skulle denna kommentatorstråd svärma över med misogyna killar som skulle ifrågasätta sanningen i detta. Och trots att det i rättsväsendet den här gången var så uppenbart är det verkligen inte alltid så, utan även där misstänkliggörs offret och trycks ner, snarare än gärningsmannen. Det här är den uppenbara toppen av ett isberg, under finns hundratals domar som aldrig fälls och tusentals offer som aldrig ens anmäler.
“Rättsväsendet, kommentatorstrådarna,det lilla samhället… Det är inte en serie sammanträffandet det handlar om. Det inte bara råkar se ut så om och om igen, ingen har singlat en slant och den har inte gång på gång landat på “döma offret”. Och det är inte ett sammanträffande att det alltid, minst 95%, är män som är förövarna. Det rör sig om en struktur. En struktur är inget annat än just ett mönster, men ett mönster som är helt inpräglat i samhället.
“Det är också ett mönster där vissa – av utsidan definierade – har mer möjligheter och makt över sina liv än andra. Mönstret att kvinnor är “förtappade” på nåt jävla sätt, och att deras sexualitet är antingen-eller och att de antingen är horor eller madonnor. Mönstret är urgammalt. Freud såg det. Långt före dess fanns det. Det finns inpräntat i kristendomen. Linnea i reportaget sågs av sitt samhälle som en “smutsig kvinna”, en hora, och hennes sexualitet var inte hennes att välja själv. En madonna skulle inte försatt sig i den situationen, går tanken. Tvånget, våldtäkten, anses inte fel i Bjästa – eller i rättsamhället, eller i kommentatorstrådarna – för att den bara bekräftar den bilden. Linnea, “horan”, ville det egentligen. Hon fick inte bestämma själv.
“Killen har mer makt, han får bestämma själv, men han är också fast i mönstret. Han är fast i en bild av en tagande, förtryckande sexualitet. Egentligen, fast han är dominant och kan bestämma, är han också ofri. Och hans handlingar gör att jag, som man, också hamnar i samma fålla av samhällets förväntningar.
“Vi måste bryta de här strukturerna, malte l. Du föreslår konstruktivitet – jag föreslår att du engegerar dig i den kamp som handlar om att bryta ner såna här mönster, såna här strukturer som gör oss alla ofria. Och den kampen, det är den feministiska.”
Fasen vad bra! Skriver under ALLT!
/marita
Johan P, grymt bra inlägg.