Ekots rapportering om scenkonstens sexuella trakasserier är otroligt äcklig och sorglig. Men viktig. Viktigt att det kommer fram, att det som faktiskt finns också existerar som en verklighet. En verklighet som myten säger finns någon annanstans.
”Gick jag inte med på att ligga med honom skulle han slå mig medvetslös och sedan skulle han ha sex med mig” GT
Nädå, det är inte ett vittnesmål från landet Borta Där. Eller en röst från taskigt underhållna förorten, hotad av sliskhubert i uppgång 4. Det är uppgifter från en skådespelare från en teater i en större svensk stad.
Johan Hilton skriver om hur kränkningarna bagatelliseras och för att lyfta frågan, måste förnekelsen och det-var-väl-inget-att-bli-sur-över ses som ett av problemen. Johan Hilton:
Och när en riksbekant historieprofessor 2004 terrrade en kvinnlig doktorand med sms försvarade han det faktum att han, trots att kvinnan inte svarade på dem, fortsatte skicka inviter med att han förutsatt att hennes mobil hade gått sönder.
…….??!! Det finns ingen på andra sidan, mottagare saknas. Precis som i reaktionerna på de sexuella trakasserierna inom scenkonsten. Tafsobjekten ska bara ta emot. Omgivningen tycker inte det är så himla farligt och undanflykterna finns i de märkligaste kulörer:
– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i, säger Sture Carlsson till SvD.
Sexuella trakasserier pga av ångest i en skapandeprocess. ….VARNING!! Då måste ju teatern ses som mycket farlig verksamhet och omedelbart stängas? Alternativet är en normförändring. Ett mycket enkelt val. Eller?
– Marita –
WAAAAAAAHHHHHHH!!! Under alla mina år som artist har jag aldrig känt sådan ångest att jag behövde trakassera någon sexuellt under den “tuffa” (jag tycker oftast det är kul, men det är jag det) skapandeprocessen. Låter som ännu en urusel ursäkt från en “stackars man”, som uppenbarligen inte anser att man i vissa lägen ska “keep it in his pants”. Nej, de är ju MÄN för böveln. En kvinna är för dem ett hål på två ben, och ska i varje läge inse sin uppgift att ta emot honom om han så vill.
Jag är så hjärtligt trött på att vi kvinnor förväntas acceptera och tiga när vissa män (inte alls alla, men beklagligt många ändå) tar för sig av våra kroppar och förväntar sig full sexuell tillgänglighet och service. Kommentarerna om att man är en sur bitterfitta som borde stanna inomhus när man vägrar bli betafsad säger sitt. “Din kropp tillhör mig om du visar dig ute.”. I H-VETE HELLER!!!
Inte nog att vi förväntas acceptera och ställa upp. Vi förväntas också bli smickrade över uppmärksamheten. Vi förväntas vara så utsvultna på inviter och så bekräftelsesjuka att varje närmande, oavsett hur önskad eller kvalitativ den är, ska mottas med öppna armar. Eller snarare, öppna lår. “Han ser mig. Klart han ska få kn***a…”. Eller vad?
Det börjar redan i skolan. När killarna retas och är besvärliga säger ju lärarna bara att det är för att de gillar oss. De ursäktar redan där killarna på tjejernas bekostnad. I filmen Hipp Hipp Hora finns en underbar sekvens där läraren ber den utsatta tjejen se det som att hon är söt och populär, och tjejen flyger på fröken och tafsar på henne och undrar om hon känner sig söt och populär nu. Polletten verkade trilla ner…
Som Lisa skrivit tidigare så är alla slags trakasserier, härskartekniker och oönskade sexuella närmanden, helt beroende av att vi kvinnor tiger. Att vi axlar den skam som man vill dyvla på oss i sammanhanget. Att vi går med på att känna oss små och smutsiga, och skäms.
Vi måste bli bättre på att skrika högt. Är det där jobbet verkligen värt att sälja sin värdighet och sexualitet för? Är det så viktigt att vara populär i en viss krets att man ger efter för sexuella påtryckningar? Är det här beteendet hos vissa män något vi verkligen vill stödja och tillåta? Som sagt, de gör fel. Men den som tiger samtycker, sägs det. Oavsett om det är sant eller inte, så behöver vi göra klart att det INTE är okej. Högljutt!!! Aldrig någonsin är det okej att tvinga sig på någon sexuellt, oavsett om det är en ovälkommen hand eller “om du säger nej får du inte jobbet”, eller hur det nu yttrar sig. Och vi behöver stötta de systrar som vågar öppna munnen och protestera!
Nej men nu får de väl ändå ge sig! Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestfyllda än kvinnliga, och skulle den manliga ångesten lindras av att mannen ifråga får visa sin makt över en kvinna genom att tafsa på henne, eller komma med mer eller mindre aggressiva sexuella kommentarer? Maken till överslätande attityd…
I mitt skapande och min kreativitet finns det ingen ångest som skulle lindras av att visa min makt över en annan människas kropp. Faktum är att det finns ingen som helst koppling mellan min kreativitet och några som helst sexuella härskartekniska tendenser. Beror det på att jag saknar Y-kromosom, på att jag inte är en Hög och Mäktig Person inom kultursfären eller på att jag helt enkelt inte letar ursäkter att bete mig som ett svin?
Jag har hört ett antal äldre kvinnliga skådespelares kommentarer till den här undersökningen, där de i stort sett genomgående medgivit att det här har varit ett faktum ända sedan deras ungdoms dagar inom teatern, men att det blivit bättre. Och unga skådespelare som beklagat sig har mötts av samma kommentarer: “Tycker du att det är illa idag skulle du sett hur det var på 60/70/80-talet.” Som om det gör saken bättre. Att de som tidigare utsatts för den här typen av sexuella kränkningar spelar med än idag och slätar över det som hände då och händer idag är verkligen skrämmande. Deras tystnad och överslätande attityd är en bidragande faktor till att det händer än idag.
Ja, jag förstår att man är rädd för att framstå som besvärlig och jobbig, och att man vill fortsätta få jobb inom film och teater, men ska det verkligen ske till priset av ens civilkurage? Är jobbet verkligen värt att man faktiskt blir en del av just den struktur som innebär att man själv och ens kvinnliga kollegor fortsätter att utsättas för den här typen av behandling? Som sagt var: tystnaden blir en acceptans. Jag instämmer med Callisto i det och kommer inte att sluta driva den linjen. Vi måste sluta ta emot, vi måste sluta tiga och lida och i tystnaden tillåta att det fortsätter ske. Och ja, vi måste stötta de medsystrar som också slutar tiga.
Bilden av mannen som ohejdat kåt hela vägen och kvinnan som, tja, ngn som väl få stå ut – Kvinnan som en icke-sexuell varelse, förstås, är genomgående i de märkliga förklaringaringarna.
Har ni (Lisa och Callisto) läst GP idag? http://www.gp.se/kulturnoje/1.312706-tomas-forser-sexkrankning-var-gar-gransen- ……………………?