Det stundar Fi-kongress på fredag. En samling kring visionen om det feministiska samhället med lika värde som grund. Funderar på hur det varit tidigare…..under våra kongresser, innan valet 2006. Hur såg bilden av oss ut och kan den projiceras igen?
Har någon glömt Aftonbladets klippdockor Gudrun, Tiina och Sofia? Budskapet var glasklart – feminister är fula med hängande bröst och bävrar i brallan. Tyvärr är de bortplockade från nätet. Har Du en kopia, skicka gärna. Nils Lundgrens Junilista skulle aaaldrig presenterats med löskuk, eller? Favvonättidningen Jämsides (som tyvärr lades ned när Jämo försvann och ersattes av DO) skrev om synen på feminister: Vad ful Du är? Är Du feminist” , där bl.a. fd talespersonen Sofia Karlsson intervjuas.
Petra Ullman och Getrud Åström pekade på att Fi-fobin är ett hot mot demokratin och Samuel beskriver fobin mot feminismen med anledning av Per Ströms omtalade debattartikel på SvD. Ström som ansåg att det fanns en statlig feminism…öhhh…var då….??
Det här är ju inga nyheter: att kampen för lika rättigheter förlöjligas och attackeras. I Göteborg har vi de fantastiska kvinnohistoriska samlingarna, där en av portalerna behandlar kvinnors kamp för rösträtt . En annan kvinnors kamp för kunskap . Kunskapsbanker som visar att Fi är en fortsättning på en oförtruten kamp för mänskliga rättigheter. Och att motståndet varit så massivt att känslan av vanmakt nästan fått kampen att stanna av. Men de fortsatte och vi fick lika tillgång till skolor, till rösträtt och valbarhet. En bit på väg, men vi har långt kvar. Och lika värde får vi inte per automatik, för det krävs arbete som bygger på kunskap och visioner. Annars hade ju inte ett feministiskt initiativ behövts.
Miljöpartiet vet också hur det är att ses som ett hot, att nedvärderas. Saxat från Birger Schlaugs tittar i backspegeln som refererar till en intervju med Olles Svensson (s), dåvarande ordförande i Konstitutionsutskottet, inför valet 1988:
– Risken för kaos är stor om miljöpartiet kommer in i riksdagen, eftersom de inte vill bestämma sig om de står till vänster eller höger. Den politiska förvirringen som rådde i Weimarrepublikens Tyskland och var en grogrund för Hitlers maktövertagande är den yttersta konsekvensen. Jag säger inte att vi hamnar där, men det är ett hot.
Intervjuaren, Pia Dahlborg, frågar: “För många väljare är ändå miljöpartiet ett alternativ för att få med miljöaspekterna, vilket socialdemokraterna inte alltid lyckts med hittills…”.
Och Olle Svensson svarar:
– Jag är ute och springar varje lördag med Svante Lundqvist som jag vill påstå var en mycket ambitiös miljöminister. Så nog har vi gjort något.
MP ställde inte upp på höger-vänsteruppdelningen, vilket utgjorde ett hot så starkt att man jämfördes med Hitler…. Och grundfrågan: miljön… tja, den förminskades till något helt obegripligt fjuttigt. Precis som jämställdheten. Något man fixar under en fikarast. Om nu inte något viktigare finns på dagordningen. Eller en joggarrunda.
Om (när) påhopppen börjar igen, glöm inte vår historia. Tänk på alla kvinnor och en del män som kämpade för sin egen och framtida generationers lika värde. Tänk på Miljöpartiet som hånats och negligerats, men som finns kvar för sin övertygelse om ett bättre hållbart samhälle. Sedan är jag putt över att MP sopat arbetstidsförkortningen under mattan, men det är ett annat inlägg…:)
Se bortom horisonten och tänk framtid. Att vi, Du och jag spelar roll.
– Marita –
Lämna ett svar