Ibland bubblar ett nervöst, tyst fnitter över läpparna när man läser debattartiklar. Man kan inte bli upprörd eftersom man inte är helt säker på att det är på riktigt. Kanske finns en dold kamera som registrerar tankar, som hoppar fram på skärmen och tjoar “Gick Du på den lätte..hahahaha”.
Ett skolexempel är Jämställt måste inte vara exakt av Emma Carlsson Löfdahl riksdagsledamot (FP) :
Lever vi i ett jämställt förhållande? Frågar du oss så svarar vi ja! Frågar du någon annan kanske de svarar att vi inte gör det. Men jag anser att var och en själv måste svara på denna fråga, ingen annan kan ge svaret.
Låt oss inse att verkligheten inte är svart eller vit och att vi alla löser det utifrån våra förutsättningar. Att låta andra lägga sig i hur vi sköter arbetet i vårt/andras förhållande är ju som att tala om att vi är inkompetenta att tänka själva. Jag tror på valfrihet och individens förmåga att se vad som är bäst för henne eller honom!
Men samma lön för samma utbildning och arbete viker jag inte en tum ifrån!
Observera att skribenten är en riksdagsledamot som förminskar frågan om jämställdhet genom att relatera till sitt eget förhållande. Observera att det alltså är en person som borde ha kunskap i hur mäns resp kvinnors villkor faktiskt skiljer sig åt i samhället. Notera också att det är en folkpartistisk ledamot, vars parti utsett sig till utbildningens fanbärare. Vore väldigt bra om någon kunde lägga sig vinn om att utbilda Emma och andra i ex. hur barnen förnekas sina pappor pga av “den fria viljan”, hur kvinnor misshandlas och mördas av män i nära relationer. En del kan vi fråga, andra tyvärr inte, om hur jämställt vi lever.
Ska vi diska lika många tallrikar, dammsuga samma antal kvadratmeter, hämta/lämna barn lika många gånger, hugga lika många vedklampar, klippa gräset var annan gång och skotta lika mycket snö?
Mig veterligen bryr sig ingen feminist om hur många tallrikar var och en diskar. Lika villkor beskrivs ivrigt av antifeminister i termer av just millimeterrättvisa. Jodå, det handlar visst om avstånd, men om ljusår. Om ljusår, där vi måste snacka strukturer som genomsyrar våra liv från vaggan till graven.
Samma lön viker inte Emma ifrån. Men tänk om allt hänger ihop. Att löneskillnaderna bara återspeglar ojämställdheten i samhället: på arbetsmarknaden och i hemmet. Att mäns högre löner är ett logiskt resultat av att det män gör värderas högre. På arbetet och i hemmet.
Sällan har genusblindheten blottats tydligare i en debattartikel. Men den finns ständigt närvarande, väl innesluten, i diverse (läs de flesta) politiska förslag. Känns rätt tungt att behöva påbörja en valrörelse igen: riksdagsvalet 2010. Men som synes – absolut nödvändigt.
Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, Genusblindhet, Genusperspektiv
– Marita –
Lämna ett svar