När SE-bankens VD Annika Falkengren av bankens styrelse beviljades en bonus omvandlad till löneförhöjning på (i runda tal) 2 miljoner, gick mediadrevet inte mot styrelsen som beviljat bonusen/löneökningen, utan mot fru Falkengren själv, såsom mottagare.
När AMF:s VD Christer Elmehagen avslöjades med att ha manövrerat sig till ofattbara belopp i pensionsersättning efter bara 10 års tjänst, gick drevet inte mot herr Elmehagen såsom mottagare, utan mot Wanja Lundby Wedin, ledamot i den styrelse som hade beviljat pensionsavtalet.
Citat ur ledarspalten i senaste numret av tidningen Kommunalarbetaren:
”En svartavlönad barnvakt och städhjälp var ingen stor grej för finansminister Anders men fällde raskt handelsminister Maria. Licensskolk var ursäktligt för minister Tobias men oförlåtligt för kollega Cecilia.” Exemplen är otaliga och mörkertalet bråddjupt.
Jag har nyligen avslutat läsningen av den gripande romanen Tusen strålande solar, som utspelar sig i Afganistan under talibanernas intensivaste härjningar. I boken varnar en mor sin dotter för att det anklagande fingret alltid med en kompassnåls obönhörlighet söker sig till en kvinna, vilket hon ständigt borde ha i åtanke i sitt liv.
För evigheter sedan, medan F! ännu bara fanns i fantasin, riktades ett hysteriskt pekfinger mot Gudrun Schyman, när hon hävdade att talibanstrukturer även stod att finna i Sverige.
Man kan byta ut beteckningen ”talibansk” mot ”patriarkal” och på så sätt undanröja det röda skynket framför aningslösa människors ögon. Men det ändrar ingenting i sak. Det finns som bekant grader i helvetet.
Ett ljus bland mörkertalen är det faktum att författaren till den nämnda boken (Khaled Hosseini, född i Kabul) är en man.
Läs även andra bloggares åsikter om Gudrun Schyman, talibaner, Feministiskt Initiativ, Tusen strålande solar, Khaled Hosseini
”Motljus”
Lämna ett svar